Ny sida.

Eftersom det i princip är gratis att införskaffa domäner och webbhotell nuförtiden så har jag flyttat denna blogg till www.thecouragecorner.se. Så hädanefter kommer jag att finnas där istället.

Svindlande höjder

På grund av familjeskäl ligger bloggen lite halvt på is. Inte för att jag var nån inläggsspruta innan. Men jag harvar fortfarande på ett antal inlägg, bl.a. en recension av Arx Fatalis.

Jag har trillat dit igen. Jag kan inte få den ur mitt huvud. Jag talar om låten Wuthering Heights, som från början framfördes av Kate Bush. Refrängen brukar med jäman mellanrum fastna i skallen, och så sitter den där ett tag. Och nu är det alltså dags igen. Egentligen borde jag väl lägga in en youtube-video så att ni som inte vet får höra hur den går. Men det tänker jag bespara er, så att ni inte går mitt öde till mötes. Jag tycker inte att den är dålig, snarare tvärtom, men precis som allt annat så är den bäst i måttliga mängder och uppenbarligen tycker mitt undermedvetna att refrängen är så catchy att den vill höra den hela tiden. Nåja, sånt är livet.

Takterna sitter i

Så har ytterligare en helg passerat. Jag har inte haft tid att skriva så mycket, helgen har varit tämligen fullspäckad för min del, jag har egentligen bara hunnit skriva lite på en retrorecension av Arcanum: of Magick and Steamworks Obscura, som jag inhandlade på Good old Games i samband med deras ”nystart”.

I fredags var jag på Forskarfredag på Högskolan i Väst. Forskarfredagen var en eftermiddag där forskning och forskare på högskolan presenterades. Det var en panelpresentation och frågestund modererad av Folke Rydén som var mycket informativ och intressant. Ett antal forskare berättade om sin forskning, varför de forskade och hur deras väg till forskningen såg ut, publiken fick ställa frågor till forskarna och sedan var två representanter för forskarskolan på Högskolan i Väst där för att ge lite mer praktisk information. Därefter var det mingel där man över en bit mat kunde socialisera med forskarna och få en fördjupad bild av forskningen som bedrivs vis högskolan. Att locka folk till forskning är viktigt, det är ju till stor del forskningen som driver utvecklingen framåt, och i samband med att företag i allt högre utsträckning placerar produktion i låglöneländer kommer forskning och utveckling bli en viktig konkurrensfaktor. Eller, kommer att bli var väl egentligen fel skrivet, det ÄR redan idag en viktig konkurrensfaktor. Jag ska definitivt hålla ögonen öppna efter möjligheter att forska.

I lördags kväll var det grabbkväll hemma hos en polare. Vi käkade gott för att sedan spela lite poker och avrunda med lite Wii. Pokern kan jag inte säga så mycket om, att spela med de låga insatser vi körde med gör att man inte riktigt kan använda sig av taktik, det blir mer tur som avgör det hela. Och turen var inte på min sida. Wii var lite roligare däremot. Jag har bara testat Wii helt snabbt innan, så trots att maskinen varit ute i nästan fyra år var det i princip en ny upplevelse för mig. Boxningen i Wii Sports var väldigt klumpig. Trots alla mina år med kampsportsträning, varav ett antal år thaiboxning, fick jag tokstryk. Taktiken som funkade bäst var att bara stå och tokvifta. Bowlingen däremot var riktigt rolig, och den sociala faktor som jag uppfattat vara Wii:s styrka kom verkligen till sin rätt.

Därefter fick jag testa lite Punch Out, och för mig som nötte originalet till NES för ett tjugotal år sedan var det en skön nostalgitripp. Förutom att kontrollerna med något enstaka undantag i princip var helt intakta var taktiken mot många av de gamla motsåndarna i många fall även den helt oförändrad. Så utan att ha spelat Wii-varianten förut kunde jag sätta mig ner och ge några av de klassiska motståndarna tokspö på en gång.

För er som undrar hur en klassisk pugilistguard ser ut

En skön detalj var att Nintendo, på typiskt Nintendo-manér, gjort att humorn i spelet lös igenom ännu mer i och med att grafiken är så mycket bättre nuförtiden. Von Kaisers klassiska pugilistguard fick mig att riktigt mysa. Att Disco Kid dessutom, både till rörelsemönter och ansiktsyttryck, var en kopia av en polare till oss på grabbkvällen gjorde ju inte saken sämre. Denne har från och med i lördags ett nytt smeknamn.

Helgen har varit hektiskt, så mitt spelande har förutom Wii-testandet varit minimalt. Lite Arcanum här och där har varit det som jag hunnit med. Jag hade glömt av hur bra det spelet är, och ju mer jag spelar det desto bättre blir det. Efter att jag lagt mitt WoW-spelande på is så har jag fått lite av en dator-RPG-revival. Har en del spel, bl.a. Planescape: Torment som ska klaras av under hösten. Höstmys med andra ord. I like it.

Där ser man

Angående min förra post. Så här tycker ledarredaktionen på Expressen. Varför ska ett angrepp på Kungen betraktas vara värre ett på statsministern. Det ska det inte enligt mig. Angreppen på personerna är precis lika illa. Angreppen på ämbetena innebär en milsvid skillnad. Ett angrepp på monarkin är inget som är speciellt skyddsvärt enligt mig, kungahuset finns väl till som någon form av offentlig och kraftigt överbetald måltavla för pajkastning, medan ett angrepp på statsministerämbetet verkligen är något att ta avstånd från och som samhället bör beivra.

Ruttet och tråkigt.

Jag har i diverse medier sett  att den Centerpartistiske riksdagsmannen Fredrik Federley i förrgår blev misshandlad. Det är, precis som jag skrev i rubriken, oerhört tråkigt, fruktansvärt rent av. Och ruttet, så att det stinker.

Tyvärr kan jag inte säga att jag är förvånad. Jag kan tänka mig att Federley är en person som kan verka provocerande. Han är homsexuell, han vekar vara tämligen aktiv bland stureplansbratsen och han syns och hörs en hel del (han är ju trots allt politiker, så det är väl en yrkesskada). Lägg därefter till hela FRA-historien där han sannolikt tappade en hel del respekt hos många, kanske till och med att han blev hatad av vissa, så räcker det nog med att han befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och möter fel personer för att misshandeln ska vara ett faktum.

Observera!!!

Ovan nämnda orsaker är absolut inget jag instämmer i. Inte överhuvudtaget. Det jag vill ha sagt är att det tyvärr överallt finns knäppskallar som kan reta sig på andra till den milda grad att det tillslut övergår i våldshandlingar. Och sticker man ut hakan alltför mycket är risken större att man blir drabbad av dessa ynkliga personer. Ska man då hålla tyst och dra in hakan av rädsla för dessa invidiver? Självklart inte. Det vore ju att ge idioterna rätt. Istället måste fler sticka ut hakan, och om folk blir så provocerade av det så att de absolut måste ta till våld så får vi helt enkelt se till att höja vår kollektiva guard, för att använda en dålig, av mig precis framimproviserad boxningsmetafor.
Jag har alltid varit kritisk till hatbrott som straffvärdeshöjande konstruktion, varför skulle den person som blir misshandlad i samband med t.ex. mobbning lida mindre, eller vara mindre skyddsvärd än den som blir misshandlad för sin sexuella läggning eller hudfärg? Under pågående misshandel, och sannolikt även efteråt, så lider de båda grupperna sannolikt precis lika mycket. Jag förstår det bakomliggande resonemanget, att ett hatbrott är ett angrepp på själva företeelsen ”annorlunda” läggning eller hudfärg eller vad det nu må vara, och angreppet som sådant är mer straffvärt. Ett angrepp på en politiker kan knappast klassas som ett hatbrott i strikt mening. Men det finns ju en brottskategori, våld mot tjänsteman (BrB 17:1), där den bakomliggande tanken att ett angrepp på myndighetspersonen är ett angrepp på samhället och de demokratiska värderingarna. Är tanken att även politiker borde omfattas av denna lag långsökt? Politiker är ju förvisso privatpersoner, men ett angrepp på en politiker är i min mening ett angrepp på samhället på precis samma sätt som ett angrepp på en polis eller någon annan myndighetsperson. Förutsatt att angreppet har samband med den angripnes roll som politker.

Ovan nämnda tankar är något som jag spontant satt och funderade fram till mitt morgonkaffe. Kanske är det så att politiker redan idag omfattas av någon form av förstärkt rättsskydd, men om så inte är fallet kanske det är värt att fundera på. Annars kanske våldet en vacker dag vinner….

Finn ett fel.

Den här bilden har jag tagit utanför järnvägsstationen i Trollhättan. Kan tänka mig att det blir en rätt jobbig överraskning om man är vegetarian och beställer denna.

Test

Test från mobilen.